Hon kom som en stormvind en februaridag 2008. Vi hämtade henne en lördag hos fodervärdarna Marie och Magnus i Stockholm. Vi trodde att hon var en ömtålig kattunge och hon fick eget rum med matte till att börja med. Snart visade det sig att hon inte var rädd för nått och hon tog alla med charm, den lilla Salamiprinsessan, som Marie kallade henne. Vi tyckte att hon såg ut som en gädda, husse är fiskare. Ängla tyckte att hon var jobbig och gick helst undan....läs hon förvandlades till en skugga. Benny sa ifrån mera och sov gärna med henne i någon puff.
Vi åkte på några utställningar och hon fick jättefina bedömningar, men...det blev lite rörigt när vi kom hem, läs.... katterna bråkade. Vi övervägde att Tettan, Tethysen, Pricken, Gäddan, Lillan...Kärt Barn har många namn, skulle flytta till ett hem vi hade största förtroende för men.....matte grät och kunde inte skiljas. Det var då jag skrev NO ONE ON TOUR sidan.
Vi jobbade med att få harmoni mellan katterna. Att någon skulle vara instängd eller i något speciellt rum kändes otänkbart. Våra katter är våra "barn" och de ska ha så mycket frihet och behålla sin natur så mycket som är möjligt. Vi provade det mesta och hade kontakt med flera veterinärer och kattspecialisten. Till slut på höstkanten kom vi till "Livet vänder blad" sidan, de sov, vilade tillsammans. Råden vi fått handlade om Feliway och kattdvdfilmer men det som nog stärkte Ängla mest var att matte sov med huvudet i fotändan och höll om henne. Då kunde inte Tettan jaga bort henne.
Det blev lugnare och lugnare och i efterhand vet vi inte om det var frukten av vårt arbete med dem eller om Tettans sjudom gjorde att hon blev orkeslösare.
I februari 2009 beställde vi tid hos veterinären för vi tyckte att Tettan förändrats så mycket och på de få dagar vi fick vänta så slutade hon äta.
När vi kom till djursjukhuset blev hon inlagd i tre dygn med dropp. Hon åt lite själv när hon blev utskriven sa de påm sjukhuset men väl hemma matade vi henne med spruta. Hon åt ur den och ibland på sked eller ur handen men inte själv ur skål. Vi värmde maten och vi matade henne dygnet runt, på natten och matte gick hem på lunchen de dagar som inte husses skiftschema gjorde att han kunde mata. I tre och en halv vecka och tre till besök till hos djursjukhuset fortsatte vi, vi hade också samtal till den vi tyckte mest erfarna veterinären flera gånger emellan. Djursjukhuset tog alla tänkbara prover och skickade bl.a. till Tyskland, de röntgade och gjorde ultraljud men ingen sjukdom kunde fastställas. Vi ville inte förlora denna underbara lilla prinsessa och vi gjorde allt vi kunde för att hon skulle bli frisk.
Sista helgen flyttade vi ner dubbelsängsmadrassen på golvet eftersom vi ville attt hon som vanligt skulle kunna sova med oss och vi sov alla där för Tethysen hade svårt att hoppa. Matte eller husse följde henne på toa dag och natt eftersom hon vinglade. Jag var så rädd att hon skulle skada sig. Måndagmorgonen ringde vi åter och fick komma direkt. Husse jobbade eftermiddag och matte tog ledigt.
Jag ville inte tro det men eftersom jag varit mest hemma med henne så visste jag att hennes sjukdom gjort henne svagare för varje dag.
När vi kom upp så tittade tre veterinärer och de sa att även om de inte kunde säga vilken sjukdom hon hade så var den dödlig.
Det var vad vi också trodde, hon visade ju inga tecken på att bli friskare, tvärtom. Så vi bestämde tillsammans med veterinären att hon skulle få en dödlig dos av smärtstillande.
De drog ner persiennerna och tonade ner ljuset och vi fick några sista minuter med henne. Hon låg alldeles stilla i Åkes famn och det var fruktansvärt men vi visste att det var oundvikligt. Veternären kom och gav henne sprutan (i en kanyl) och hon somnade på mindre än en minut. Vi blev överaskade att det gick så fort. När veterinären kom in efter en stund så frågade hon om vi ville obducera henne och det ville vi ju såklart. Vi ville ju veta.
Hur skulle hon komma till Uppsala och SVA? Ville vi skicka henne med företagspaket? Otänkbart! SVA stängde 16.30 och klockan var mycket......Vi skyndade hem och Benny och Ängla fick ta adjö på golvet i hallen. Båda gick fram till henne och nosade men Ängla var den som stannade längst. De hade ju tillbringat så många timmar tillsammans med henne när hon var sjuk och de hade varit så gulliga med henne, och alla bråk hade varit glömda. De förstod nog ganska fort att hon var död och matte for i ilfart till SVA. Jag kunde inte lägga henne i skuffen där det var svalt, som veterinären sa att jag skulle, utan hon låg på golvet på passagerarsidan fram, och vi hade ingen värme på. Vi pratade på vägen ner och jag behövde åka med henne ner och få den stunden. På SVA kom en jättegullig man och tog emot och han bar henne i hennes filt som om hon var en levande, sovande katta och det kändes så bra att han tog så fint hand om henne.
Redan dagen därpå fick vi svaret och nio dagar senare åkte vi ner och hämtade den lilla urnan som hennes stoft finns i.......
Hennes sjukdom var dödlig och det finns ingen bot. Om den hade kunnat fastställats så hade vi kunnat förkorta hennes lidande men det gick inte, vi ville ju att hon skulle bli frisk och hoppades......
Vi hoppas att någon vill forska mera om katterna, dessa underbara djur, och deras sjukdomar så att det är möjligt att diagnostisera sjukdomar.